För tydlighetens skull

Svensk politik har nog sällan varit så tydlig som den är nu. Tydlig i bemärkelsen att det finns två regeringsalternativ då alltså. Detta visade inte minst söndagens debatt mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i Agenda. Frågan är huruvida det är arbetslinjen eller bidragslinjen som kommar att vinna. Om vi ska sikta framåt eller gå tillbaka till det gamla. Socialdemokraterna är helt klart Sveriges mest konservativa parti för tillfället, till och med KD kan slänga sig i väggen.

Vi vill fortfarande att det ska vara skillnad när det gäller skatten för dem som arbetar och de som inte gör det. Detta gäller även pensionärer. Mona vill att skatten ska vara lika för alla, lika hög då alltså. För samtidigt som nu Fredrik öppnade upp för ytterligare skattesänkninar för pensionärer så blev det uppenbart att Monas strävan efter att skatten ska vara lika för alla inte innebär skattesänkningar för pensionärer utan istället skattehöjningar för de som arbetar upp till den nivå som penisonärerna betalar. Undra om det kommer att bli ett populärt förslag när det verkligen sjunker in hos alla?

När det gäller sjukskrivningarna stod det klart att Socialdemokraterna i allt väsentligt står för en återgång även här. Hur man nu kan tycka att det var ett lyckat koncept med en politik som förtidspensionerade 140 pensioner varje dag under mer än tio års tid. För oss moderater är det viktigt att istället fokusera på insatser för rehabilitering och bygga broar tillbaka till arbetsmarknaden.

Jag är övertygad om att vi har den bästa politiken, de bästa idéerna och de bästa företrädarna. Jag är dock inte lika övertygad om att vi är lika duktiga på att kommunicera dessa fantastiska idéer och förslag. Vi är inte heller lika duktiga på att skrämma och spela med männiksors oro som socialdemokraterna är. Det är jag dock väldigt stolt över.

Det är onekligen ett mycket spännnade år vi står innför...